Vi vet att krigets första offer är sanningen. Vi vet att propaganda-dimman ligger tjock just nu och att en klarare bild eller någon slags sanning kan komma först i efterhand. Vad vi också vet, är att i krig så är det civila som drabbas värst och därtill kvinnor och barn.
Vi vet att krig är av ondo och skapar lidande. Man behöver inte vara pacifist för att vilja få stopp på onödigt dödande. Jag (vi) är emot alla krig. Att vara emot krig betyder dock att man måste, via freds- och konfliktforskning, empiriskt redogöra för varför vi är det. I syfte att förebygga krig och att bygga fred. Konflikter och krig handlar om (internationella) relationer där maktintressen alltid spelar in. Dock finns det perspektiv som kan hjälpa oss att se bortom dessa. Att strunta i hur världens maktrelationer, stormakterna emellan, ser ut för att i stället framställa alla krigsorsaker i termer av någon ensam galen diktator, är både ovetenskapligt och kontraproduktivt. Man förstår dock varför krig uppviglar enorma negativa känslor, och vi är nog överens om det. Problemet med den rådande debatten om krigets orsaker – alla krig – är att den brukar bygga på vad man kallar för \”manikeisk\” kamp mellan det goda och det onda. Det är minst sagt en förenkling av verkligheten.
Vad vi under sommaren 2023 kan få läsa, är att äntligen har några få kritiska röster till svenskt Natomedlemskap fått komma till tals. Det har i över ett års tid, alltsedan kriget började, varit en väldigt ensidig rapportering, för militarism och i kontrast väldigt lite röster för fred och diplomati. Nästan obefintlig. Frida Stranne har varit en av de få röster som pratat om fred och diplomati och riktat fokus också mot hur olika konflikter i världen hänger ihop. När kritiska röster, som hennes lyfts, har de allt som oftast slentrianmässigt och reflexmässigt kallats för “putinister” eller “putins lakejer”. Vad har detta gjort med debatten? Den förhastade Nato-anslutningen och den ensidiga rapporteringen har inte varit bra för vår demokrati. Ingen äger sanningen om krigets orsaker och utfall, därför behövs bred vetenskaplig forskning och öppen debatt. Svensk media har inte i denna fråga uppmuntrat till det.
I Sydsvenskan den 17 mars 2023 kan vi läsa en artikel av Hynek Pallas rörande kriget i Ukraina och den omtalade debattartikel Stranne publicerade våren 2022. Pallas skriver:
“Sedan upprepar Stranne, som förra våren ansåg att svenska medier var megafoner åt amerikanska intressen när de rapporterade från slakten i Ukraina (Aftonbladet 27/4 2022), hur allt beror på ett expansivt Nato och USA som inte respekterade Rysslands ”säkerhetssfär” och ”närområde”. (Pallas, Sydsvenskan 17 mars 2023 https://www.sydsvenskan.se/…/kalsuparteoretikerna-vill…)
Vidare skriver Pallas i en förlängning av sin artikel genom ett Facebook inlägg från den 23 juli 2023 att han:
“Ser att Frida Stranne bara får mer och mer utrymme för att beklaga sig över att hennes texter och böcker får legitim kritik.”
I det inlägget på Facebook kritiserar Pallas även Strannes och Trita Parsi s bok \”Illusionen om den amerikanska freden\”.
När jag läser Stranne och Parsi så har jag inte någonstans läst att kriget helt kan förklaras av Natos expansion men istället att det är en av flera faktorer som ökat sannolikheten för krig. Ett sådant resonemang har dessutom stöd bland många välkända amerikanska diplomater och analytiker, vilket författarna också påpekar. Enligt dessa väl insatta personer i stormaktspolitiken – har detta inneburit en riskfylld strategi som man också upprepat hävdat skulle kunna leda till krig. Och även det bemöts med påståenden om att det är ett exempel på att Stranne skulle gå Putins ärenden och att det är ett ”snävt antal uttolkare” (Oksanen) som varnat för Natos utvidgning – men det stämmer inte.
Det har varit toppdiplomater och de absolut mest insatta på Ryssland som varnat, och det under hela post-kalla kriget, men inte minst när president Clinton öppnade dörren för flera nya länder att ingå. Femtio tidigare senatorer, ambassadörer, kabinettssekreterare och tidigare utrikespolitiska experter skrev i juni 1997, efter Clintons utspel om nya Natoländer, ett öppet brev där de underströk att detta var ett historiskt misstag som riskerade få förödande konsekvenser på sikt. George Kennan (arkitekten bakom strategin mot Ryssland under kalla kriget) och William Burns (nuvarande CIA chef) har sagt samma sak.
Pallas skriver raljerande om att Stranne sätter på sig en offerkofta när hon enligt Pallas bemöts av “legitim kritik”. Debatten i Sverige är idag för snäv, jag vill här i huvudsak driva två teser, dels att Stranne måste kunna försvara sig mot osakligheterna utan att det tolkas som att hon vill tysta dem som kommer med rimlig kritik och även att det amerikanska perspektiv Stranne (och Parsi) tillför, i frågan om Nato och freden är nödvändig och viktig om än inte ett helhetsperspektiv. Utgångspunkten är att vara tydlig med att kriget (alla krig) är fel samt vikten av att göra analys av det internationella systemet i fråga om makt och säkerhet mellan stormakterna i syfte att förebygga konflikter och krig.
Jag vill passa på att också nämna att jag är enig med Pallas när han skriver:
“Sverige förstår fortfarande inte de här länderna, och det måste åtgärdas\”.
Kunskap är viktigt för att exempelvis kunna förhindra fler katastrofer i framtiden.
Vad gäller uttrycket “legitim kritik”, med legitim kritik syftar Pallas gissningsvis på konstruktiv kritik som baseras på rimliga och välgrundade argument. Hur kan kritiken vara välgrundad om den till synes inte verkar ta avstamp i boken som recenseras? Detta blir särskilt tydligt när kritiken är ensidig och bortser från viktiga distinktioner. Vi kan exempelvis redan på sidan 23 i boken läsa:
“Rysslands invasion är förfärande och strider mot alla folkrättsliga principer. Det är aggressivt och utan utsikter att bidra med något annat än ett enormt mänskligt lidande, materiell förstörelse, och ökad instabilitet i världen. Fördömandet av kriget är självklart.
Den ryska aggressionen är inte bara vettlös och skrämmande, den väcker många farhågor om vad som väntar och svaren är minst sagt osäkra för lång tid framåt.” (Parsi, Stranne, 2023: 23).
Den ryska aggressionen är inte bara vettlös och skrämmande, den väcker många farhågor om vad som väntar och svaren är minst sagt osäkra för lång tid framåt.” (Parsi, Stranne, 2023: 23).
Vidare hävdar Pallas att Stranne skulle vara på en “USA-besatt tirad” och att kritiker som “recenserat” boken, i sin tur felaktigt fått kritik från Stranne för att syssla med personangrepp, något Pallas konsekvent förminskar. Är kritiken legitim? Har kritikerna ens läst boken? Att det skulle vara “USA-besatta tirader” Stranne sysslar med är Pallas högst personliga åsikt. Läser man boken blir det uppenbart. Det vore dessutom som att kritisera en professor i geologi för att prata om geologi.
Det Stranne talar om är i min mening vilka som har mest inflytande i Washington, och hur de återkommande bidragit till att förvärra konflikter snarare än att få stopp på krigens fasor och att Stranne har en detaljerad historisk kunskap om detta, vilket också redogörs i boken. Detta är alltså inga kontroversiella åsikter i USA men i Sverige blir det ramaskri.
Stranne och Parsi hävdar att:
“Warszawapakten avvecklades men USA valde unipolaritet och konfrontation istället för multipolaritet.”
Omvärlden välkomnar multipolaritet menar författarna och skriver:
“Amerikansk unipolaritet kan inte återupprättas, USA har inte längre den kapaciteten”
Konsekvenserna av krigen i Irak och Afghanistan har minst sagt varit katastrofala. Detta är också en oerhört viktig del av Strannes och Parsis bok, USA:s jakt på dominans och instinktiva sätt att bemöta olika potentiella hot med militära medel och vilka problem det har skapat också för USA själv. Vi kan i boken exempelvis läsa att kriget mot terrorismen har lett till mer krig, nya krig, snarare än fred. Det har kostat 16 000 miljarder dollar. Det mänskliga priset kan man då fråga sig om. Ca 38 miljoner människor har tvingats fly. Minst 900 000 har dött till följd av det direkta våldet. Kriget mot terrorismen har tagit livet av 4 500 000 människor som konsekvens av krigets effekter, sjukdomar, förstörelse av infrastruktur med mera, den överväldigande majoriteten oskyldiga människor, en siffra som inte är helt fastslagen än, en siffra som alltså ökar.
Kriget i Irak var ett katastrofalt misstag,
inga kärnvapen hittades, inga kopplingar till Al-Qaida fanns heller, kriget var helt oprovocerat och strax över 45 länder invaderade Irak vilket ledde till döden för hundratusentals.
inga kärnvapen hittades, inga kopplingar till Al-Qaida fanns heller, kriget var helt oprovocerat och strax över 45 länder invaderade Irak vilket ledde till döden för hundratusentals.
I Afghanistan hade man efter 20 år misslyckats helt med alla de mål som var uppsatta för kriget. 90% av alla som mördades av drönare var civila, ändå hittades Bin Laden i Pakistan. I oktober 2010 gjordes en undersökning av Internationella rådet för säkerhet och utveckling där man kom fram till att en majoritet av afghanerna inte visste vad elfte september attackerna var, de kände alltså inte ens till den orsak USA använt för att invadera landet. Endast 12% trodde målet med invasionen skulle leda till fred och säkerhet för Afghanistan (https://www.ecoi.net/…/1226_1280220908_afghanistan…).
Vi vet att det var lögner som ledde till kriget i Irak, till exempel löften om att befria Irak och demokratisera landet var i själva verket, som förutspått, bara en chimär. Stranne och Parsi hänvisar till Kinzer (2006) samt Downes & Monten (2013) när de säger:
\”i själva verket har man lämnat dessa länder i ett värre och mer kaotiskt tillstånd än vad som var före invasionerna och operationerna\”.
Det verkar finnas ett antal förgivettagande “memes” eller svaga teman i Pallas text i Sydsvenskan som jag vill gå igenom:
1) Putin med Ryssland är superimperialister som vill utplåna Ukraina och dess folk via folkmord. Man kan notera att det har funnits en imperialistisk relation historiskt sett mellan Ukraina och Ryssland. Akademiker om Rysslands historia hänvisar till idén om ett enat eurasiskt imperium som funnits ända sedan 1917 med Ukraina som administrativt center utan suveränitet styrt av Ryssland. Denna idé avtog under sovjetiskt styre en kort period, men återuppväcktes med Stalins pogromer mot ukrainare. Denna idé om ett enat Eurasian har även använts i rysk propaganda mot väst- och USA i sin nuvarande roll som unipolär makt. Dock missar detta fokus för USAs strävan för politisk, ekonomisk och även kulturell hegemoni genom att expandera österut alltsedan kalla krigets slut.
Efter Warszawapaktens nedläggning, fick Ukraina sin 1991 första steg in i suveräniteten. För Rysslands del, den eurasiska idén till trots, ansågs inte detta ett hot. Säkerhetshotet låg istället i USA/NATOs försök att göra Ukraina till en västerländsk utpost för expansion (se Mearsheimer, 2015). Gorbatjov ville också ingå i ett fredens partnerskap med USA och NATO som skulle se allas säkerhetsbehov respekterade, men blev avvisad av USA.
Pallas påstående om rysk imperialism som orsak till kriget stämmer nog inte i så fall, och inte heller kan listas ut som orsak, varken i Rysslands decennier långa klagomål om NATO expansion och Putins tal innan kriget. Det finns med andra ord \”a public record” som kan granskas. Det rättfärdigar inte kriget, men det ger en förklaring som bygger på lärdom om hur man bäst, i den maktpolitiska kontexten som internationella relationer handlar om, kan förebygga krig genom att synliggöra de maktintressen som alla stormakter har, i syfte att balansera dem och, i det långa loppet, sträva efter ukrainskt suveränitet utan stormakternas inblandning.
2) Den första punkten fungerar som “framework” för att stödja påståenden om att Ryssland invaderade Georgien först (det är inte sant) och om att, hade Ukraina redan fått medlemskap i NATO år 2004 (2008 med antagligen) hade kriget undvikits.
Intressant nog förnekar inte skribenten sig om att Ukraina “ses” som buffertzon för stormakternas intressen. Men han tycker bara att man ska erkänna dessa länders “agens” i första hand. Blotta tanken om stormakternas olika \”intressesfär\” som förklaring likställer skribenten med “eftergiftspolitik”, i stället för den politiska verkligheten som tyvärr råder. När Ryssland levererade vapen till Kuba under tidigt 60-tal, och som föranleddes av USA:s militära upprustning i Turkiet, var det väntat att det skulle provocera fram ett ödesdigert krig.
3) Metaforen “kålsuparteorin” fungerar som retoriskt vapen i artikeln, men den, liksom påståenden om NATOs militära styrka som barriär mot Rysslands “aggression” (dvs. aggression utan förklaring), bygger inte på någonting. Skribenten hävdar att skolämnena i Sverige inte berört Sovjeternas “kolonialism”, och endast fokuserat på USA. Vad vill han i så fall? Att lyfta både koloniala och imperialistiska historier (nog betydligt mer utbredd i USA)? Är inte detta kålsuparteorin?
Sist bygger artikeln på Putins och Rysslands ofrånkomliga hunger för makt. NATO/USA vill sprida demokratin. Forna Sovjetstater har agens när de reagerar mot Ryssland, och när de strävar efter demokratin via EU och väst. Med andra ord krävs ingen analys av den internationella politik sedan kalla krigets början och slut, och vilken “agens” detta har medfört. Påståenden om Putins psyke och intentioner bygger på “cherry-picked” memes från andra tidningar i Sverige säkerligen och inte på officiella översatta tal och inte heller officiella dokument av de tidigare nämnda amerikanska toppdiplomater, varav en är rådgivare till Biden regeringen nu, William Burns, som redan 1995 sa följande om Moskva:
“Hostility to early NATO expansion is almost universally felt across the domestic political spectrum here” (https://www.govinfo.gov/…/CREC-2022-02-10-pt1-PgS632-2.htm).
I ett brev till statssekreterare Condoleezza Rice som finns i Burns bok “The Black Channel” (2020) har han beskrivit Ukrainskt medlemskap i Nato så här:
“Ukrainian entry into NATO is the brightest of all redlines for the Russian elite (not just Putin). In more than two and a half years of conversations with key Russian players, from knuckle-draggers in the dark recesses of the Kremlin to Putin’s sharpest liberal critics, I have yet to find anyone who views Ukraine in NATO as anything other than a direct challenge to Russian interests.”
Den liberala, internationalistiska tolkningen av världen utgår ifrån att liberala stater, i grunden är goda och att det styr hur de agerar i världen. När dessa stater inte agerar enligt sina värderingar uppfattas det som misstag. Liberala stater vill sprida frihet till alla. Visserligen finns det vissa institutioner som exempelvis du och jag skulle stödja (mänskliga rättigheter etc), men i en normbaserad världsordning döljs eller kontextualiseras inte, den liberala nationens maktintressen och dessa västerländska liberala stater tror sig sitta inne med den sanna uppfattningen om frihet och utveckling.
Pallas och andra liberala skribenters fokus på den individuella handlingen utan hänvisning till den historiska och strukturella kontexten är ytterligare ett problem. Hur sådana liberaler tänker sig agens handlar nog om en snäv tolkning av universella moraliska värden. Med universell moral menar jag synen på liberala värderingar som personifieras av västvärlden och därmed som universellt goda eller evigt goda. Det är individens inneboende moral, eller brist på den, som avgör dennes handlingar.
Kriget i Ukraina går inte att förstås som endast en provokation av USA men inte heller som att det inte har något att göra med USA över huvud taget, något som också blir tydligt när man läser boken är att USAs roll är en faktor som måste beaktas för att lära oss framåt. Linus Hagström, professor i militärhistoria, skrev att det är lika simplistiskt att hävda att NATO skulle förebygga säkerhetshot, som det är att hävda raka motsatsen. Med andra ord måste man analysera det komplexa för att få några någorlunda pålitliga förklaringar och för att synliggöra orsakssamband (https://journals.sagepub.com/…/10.1177/0010836720966376).
Då måste man förstå aktörerna i regionen och deras intressen. Det gör Stranne och Parsi (och Pallas). Eftersom Stranne och Parsi är experter på USA så är kunskap om USA:s agerande som förs fram. Det är en viktig pusselbit, inte en helhetsbild och det har de inte heller påstått. Att allt är Putins fel går dock att upprepa utan att man anses enögd, med dagliga löpsedlar, den ena mer banal än den andra, och utan någon form av helhetsbild. För att kunna få en komplett bild behöver helheten diskuteras, men det har varit omöjligt.
Vi kan åtminstone vara överens om att fri forskning och fri debatt är viktigt men det är märkligt att ena dagen diskuteras cancelkultur och krav på att oseriösa personer som Egyptson och Ranstorp ska respekteras, och att kritik mot dem i medierna hotar den fria forskningen. Sedan, när ett universitet skyddar en forskare från att bli kallad för putinist och köpt och korrupt, betraktas det som ett hot mot den fria debatten. (https://www.blt.se/…/ovalkommen-akademisk-attack-pa…/)
I detta hemska krig är det oskyldiga människor som dör, som det alltid är i alla krig. Krigsbrott begås i alla krig. Frågan jag vill ställa till skribenten är, hur många ukrainska liv är värda att offras för det mål som skribenten menar är önskvärt? Ska vi vänta 2 år? 5 år? 10 eller 20 år innan det blir accepterat för somliga debattörer att lyfta frågan om fred?
Konsekvenserna av att vara ett land som slits mellan såväl västs och östs maktintressen. Konsekvenserna av att antingen “bjuda in” eller \”trycka på\” Ukraina att välja har, oavsett vad vi tycker, haft negativa konsekvenser för Ukrainas säkerhet. Ukrainas agens har sålunda villkorats av det internationella systemets struktur som än idag bygger på konkurrens mellan olika stormakters maktpolitiska intressen.
Jag gissar att det är en ukrainsk odefinierad vinst som önskas, om det är så, skulle inte en eventuell ukrainsk vinst kunna leda till en eskalering och att eventuellt kärnvapen nyttjas, bör vi då inte vara ytterst vaksamma? Ett kärnvapenkrig skulle vara slutet för den civiliserade mänskligheten.
Är det inget värt att bespara onödig blodspillan? Är freden inte värd något alls? Bör vår roll inte främst vara att få stopp på dödandet och därefter reda ut våra oenigheter? Vad har vi lärt oss av tidigare krig – om vi fortsätter hetsa, legitimera och argumentera för nya?
Det är, oavsett vilken position man väljer, tydligt att Stranne måste kunna försvara sig mot osakligheterna utan att det tolkas som att hon vill tysta dem som kommer med rimlig kritik.
Det amerikanska perspektiv Stranne (och Parsi) tillför, i frågan om Nato och freden är nödvändig och viktig om än inte ett helhetsperspektiv. Syftet med boken och forskningen är att framhäva att krig är fel men också vikten av att göra analys av det internationella systemet i fråga om makt och säkerhet mellan stormakterna i syfte att förebygga konflikter och krig. Vilket är en viktig del med vetenskaplig analys och därmed även Strannes och Parsis syfte. Påståenden som byggs i affekt samt med överdrivet fokus på \’Djävulen\’, på bekostnad av den politisk historiska kontexten är lönlösa, och varken skyddar eller förhindrar någon nation från framtida krig.
“Illusionen om den amerikanska freden” (2023) innehåller delar som påminner mig om tiden då kriget i Irak var aktuellt. Även då fanns det sunda röster som framhöll att våld leder till mer våld och att fred endast kan uppnås genom diplomatiska insatser. Tyvärr tystades dessa röster effektivt och det rådande narrativet blev det som förespråkade krig.
Idag ser vi liknande tendenser, där de som påpekar alternativa perspektiv ofta stämplas som \”Putinister”, då kallades folk “Sadammister”, för att de, ibland med en dåres envishet, talade om fred och diplomati. Under upptakten till det helt oprovocerade kriget i Irak kunde vi i amerikansk media se hur de personer som var emot kriget blev förlöjligade, uteslutna och även blev av med jobb (Se Michael Moores oscarstal, Dixie Chicks och Phil Donoghue). Tiden skulle dock ge dem rätt.
Idag ser vi liknande tendenser, där de som påpekar alternativa perspektiv ofta stämplas som \”Putinister”, då kallades folk “Sadammister”, för att de, ibland med en dåres envishet, talade om fred och diplomati. Under upptakten till det helt oprovocerade kriget i Irak kunde vi i amerikansk media se hur de personer som var emot kriget blev förlöjligade, uteslutna och även blev av med jobb (Se Michael Moores oscarstal, Dixie Chicks och Phil Donoghue). Tiden skulle dock ge dem rätt.
I en artikel från 2003 i Dagens Nyheter går de igenom två opinionsundersökningar som gjordes på uppdrag av DN och Expressen. Dessa undersökningar visade att 34% procent av svenskarna var helt emot ett krig i Irak, även om om det godkänts av FN men i en Gallupundersökning som publicerades i Expressen svarade 64 procent av svenskarna i stället “nej till ett krig mot Irak – även om FN ställer sig bakom”. Att starta krig utan FN-resolution, vilket USA sedan gjorde, hade inte stöd av mer än 7% av befolkningen (https://www.dn.se/…/oklart-opinionslage-infor-irakkrig/).
Sammanfattningsvis är det uppenbart att svenskarna visade sin styrka genom att vara emot kriget och istället omfamna en vision av en fredlig värld. Denna ståndpunkt bör tjäna som en påminnelse för oss alla om vikten av att främja fred och förhandlingar i vår strävan efter en bättre och harmonisk värld. Med detta som lärdom och utgångspunkt, kan vi tillsammans forma en framtid präglad av fred och diplomati.
Av: Kamal El Salim
Frida Stranne är en svensk samhällsforskare, doktor i freds- och utvecklingsforskning, lektor i statsvetenskap vid Högskolan i Halmstad och forskare vid Svenska institutet för Nordamerikastudier (SINAS) vid Uppsala universitet. Hon är född den 26 juli 1971 i Halmstad Stranne har skrivit flera böcker, inklusive \”Supermakten: vad varje svensk bör veta om USA\” (2020) och Illusionen om den \”Amerikanska freden\” (2021) Hon är också en USA-expert och medverkar ofta i svenska medier som föredragshållare och paneldeltagare i frågor som rör USA.
Hynek Pallas är en svensk filmvetare, filmkritiker och kulturjournalist född den 3 augusti 1975 i Prag, Tjeckoslovakien. Han har regisserat och skrivit manus till filmer som \”Trespassing Bergman\” (2013), \”Bergmans video\” (2012) och \”Love & Anarchy\” (2020) 2. Han har också skrivit för filmtidskriften Ingmar. På Twitter heter han @hynekpallas och delar ofta sina tankar om film och kultur
Upptäck mer från Globala Perspektiv
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.